Jag är vampyr. Jag är en vampyr, en blodsugande odödlig, sjukt snygg varelse. Det är faktiskt sant, jag ser annorlunda ut, jag är snyggare, blekare och min röst har förändrats. Det gick bara inte att hålla hemligt för mina kompisar. Familjen har av någon konstig anledning inte märkt mycket, men jag har hållt mig ganska långt ifrån dem så mycket det bara gått.

Som sagt har nästan alla i skolan märkt något, inte Jakob eller Lisa, men resten. Jag och Victor har fått ta in dem i ett avskilt rum och förklara för dem hur det är. Konstigt nog har de trott på det, de har knappt tvivlat.

(Skriver nu, nästan.. Kmr snart mer/ h)

(Jag är jätteledsen att jag inte skriver mkt nu, men 99% av min tid går åt till skola, resten sover jag. Men jag ska försöka skriva iaf en gång i veckan, eller varannan.. SRY.. Puss<3)

//h

Hur skriver man detta på bästa sätt? Det var i fredags han kom hit, direkt efter skolan. Mamma och Pappa verkade tycka om honom, och Gabriel fullkomligt avgudade honom. Jag har tänkt på en sak, mitt liv är nästan precis som Bella Swans. Eller kanske intet riktigt, men nästan. Min pojkvän som jag älskar mest av allt, är vampyr. Det känns som om Twilight handlar om mig.

När min familj åkte,  de skulle till Mormor och Morfar över helgen men jag ville inte följa med, så jag slapp. Vi såg på lite film. Stämningen var otroligt spänd, vi båda visste ju vad som kunde hända. Jag skulle kunna dö.

-Victor, klockan är mycket, vi kan inte dra ut på det mycket längre. Det gör mig bara mer nervös.

-Jag vet, jag är också nervös. Jag vet inte om jag vågar, du kan dö. sa han och hans röst skakade.

-Victor du måste, sa jag och min nervositet släppte. Det är antingen detta, att jag dör pågrund av dig eller pågrund av Brett. Det är ditt val, jag dör i två av de tre valen.

-Okejokej, jag gör det. sa han samtidigt som han tog ett djupt andetag.

Sen hände det, eller hände och hände. Victor förvandlade mig till en vampyr. Lite smärta sa han, den var outhärdlig. Omöjlig att beskriva, jag har aldrig känt något liknande. Under hela den tiden satt Victor med mitt huvud i knät och strök mig över håret samtidigt som han viskade lugnande ord i mitt öra. Bredvid mig stod ett bord som han förberett. En karaff med något som liknade vin, blod från ett lamm. När jag vaknade upp ur något som liknade koma full av smärta kände jag ett behov jag aldrig känt förut, blod. Jag behövde blod. Jag drack ur nästan hela karaffen och tittade sedan upp på Victor.

-Jag lever, du klarade det, jag är som du, sa jag och började nästan gråta.

-Ja, älskade Bea, du är som jag, sa han och kysste mig. När jag såg i spegeln såg jag nästan ut som vanligt, bleckare visserligen, men annars som vanligt.

Jag och min fot knallar på så långt det går. Victor bär mig tyvärr fortfarande en del trots mina protester, jag trodde inte att det fanns någon som var envisare än mig.

Skolan var som vanligt idag, första lektionen var gympa, vilket gjorde min lärare totalt pissed off.

Trots att hon visste att jag skadat foten så tvingade hon mig att gå till brandstationen inne i Lerum och tillbaka. Sen kändes det som om jag vore död. Det är jag óckså tvungen att göra, snart. Dö, förlora min själ, förvandlas, bli vampyr.

Victor berättade det idag. Rebecka, hon ser framtiden som den kommer bli, hade sett ett krig påväg. I Tyskland finns en grupp som kallar sig för Brett. De är ungefär som regeringen och bestämmer över alla vampyrer i Europa. Den viktigaste lagen för en vampys är att inte beblanda sig med människor, det enda de är till för är mat. I Sverige finns det flest "laglösa" vampyrer i hela Europa. De är såna som inte dricker människoblod och umgås med dem som om de också vore männskliga. Brett kommer alltså att först utplåna alla människor i Sverige så att de ska komma åt "de laglösa" lättare. Självklart kommer de kämpa emot.

-Men som människa överlever du aldrig, sa han. Både jag och Victor såg antagligen ut att snart börja gråta.

-Men Victor, älskade victor, vi kan inte låta detta hända, sa jag.

-Det går inte att stoppa, det Rebecka har sett är omöjligt att ändra, hon är ingen Alice Cullen om det var det du tänkte. sa han och försökte få mig att skratta. För att överleva måste du bli vampyr, och ens då är det inte säkert att du överlever. Men jag ska göra allt jag kan för att inte låta någonting hända dig, sa han. Och nu grät vi båda, jag visste inte ens att han kunde det, men tydligen.

-OK, när gör du det, för det måste vara du som gör det, även om det finns risk att jag dör, sa jag. Samtidigt som jag sa det kände jag ett slags oförklarligt lugn över mig.

-Okej, älskade lilla dumma Bea, om du verkligen vill leva i en evighet med ett monster, som ett monster. Vilket jag tyvärr också vill eftersom jag inte kommer överleva utan dig. Hur nu det ska gå till. Men du måste veta lite först. När du förvandlas kommer det först svida när bettet kommer. Du kommer bli snurrig och svimmfärdig ett tag eftersom jag måste dricka ditt blod. När giftet når ditt hjärta kommer det kännas ungefär som en hjärtattack.

-Och hur vet du det? sa jag som suttit tyst och lyssnat ett tag.

-Därför att jag höll på att dö i en hjärtattack innan jag blev sån här. sa han direkt som han väntat sig den frågan. Direkt kommer du behöva blod, det ordnar jag.

-Men.. sa jag fast ångrade mig genast.

Vi satt där i säkert tre timmar och jag lärde mig massor om hur jag kommer bli, hur han och hans familj lever och liknande. Vi bestämde att det måste ske så fort som möjligt. I helgen när min familj är bortrest så ska Victor sova hos mig. Då kommer jag bli odödlig, jag kommer bli vampyr. 

Det enda vi gjorde i skolan idag är tagit skolfoton. Jag hade vitsvart randig tröja och jeans. På fotot där vi fick klä oss lite hur vi ville, spexfotot var hela klassen klädda i 80talskläder. För mig blev det rosa tights, blå body och blåa benvärmare. Håret var tuperat och sprayat rosa slingor i. Gud vad vi var snygga. Den som lyckades bäst var nog Victor. Han var ju ung då.

Efter lunch tog vi tåget in till Göteborg och åkte till Liseberg. Folk kollade otroligt konstigt på oss, det är väl inte varje dag en kille bär runt på sin tjej en hel dag utan problem. Men det var värt konstiga blickar, vi hade otroligt kul. Och inte mycket slår att se killarna springa runt med rosa, glittriga kaninöron.

När vi satt och åt lunch sa Anna att hon och Anton hade en sak att bekänna. Det lät bättre när jag tänkte det på engelska. A confession to make. Iallafall, de är tillsammans. De har tyckt om varann längre än jag och Victor. Och det borde vi ha märkt på filmkvällen sist sa dom men jag var för upptagen av Victor. Vi firade iallafall det med Spunnet Socker i Kållerado.

När vi kom hem runt tio följde Victor med hem till mig. Han ville visa sig för mina föräldrar. Han frågade om han fick stanna över natten, och att han brukade göra det.

-Va, nej! Då har du väl hört att jag pratar i sömnen. Men när sover du då?

-Jag sover inte, och det är gulligt att du talar i sömnen.

Då kom jag på det konstiga med Victors rum, han hade ingen säng och jag som trott att han sov i soffan, men den var för kort för att han skulle kunna ligga raklång där.

-Wow, du är verkligen som Edward Cullen, sa jag.

-Stephanie Mayer har väl koll antar jag, sa han och log. Sov nu, jag är här, det vet du.

När jag kom tillbaka efter att ha borstat tänderna låg han i min säng och jag kröp upp och lade mig mot hans kropp och han la armen om mig. Jag älskar när han gör det. Hans kropp är liksom varm och kall samtidigt.

På väg till skolan gick jag som vanligt förbi Victors hus. Jag hade försökt göra mig äkta fin. Klänning och klackar, vilket inte var det smartaste jag gjort. Jag skulle tagit mina gymnastikskor istället. När jag gick över åkern trampade jag snett. Genast stod Victor där bredvid mig...

-Bea, hur gick det?

-Jodå, det funkar väl, sa jag och försökte resa mig upp. Men foten vek sig under mig, igen. Det gick överhuvudtaget inte att stödja på den.

-Bea, den är nog bruten, iallafall ordentligt stuckad. Håll i dig, sa han och bar upp mig. Genast satte han fart mot huset.

-Ok, är det där också en av dina vampyrgrejer, sa jag och var helt chockad av farten.

-Hahhah, ja, nu måste vi få tag på Mamma eller Pappa, de är läkare, sa han, lade mig på hans soffa och sprang och hämtade sin pappa.

-Hej Bea, mitt namn är Marcus, sa han med en fin, brittisk brytning.

-Öh, Hej, sa jag och gjorde en grimas av smärta.

-Ja, nu kanske vi borde kolla på din fot innan ni missar skolan, sa han.

När vi kom till skolan var det rast. Hela gänget satt som vanligt vid bänkarna ovanför trappan. Det pinsammaste var att Victor bar mig upp för trappan. Det var alldeles för jobbigt att gå eftersom min fot var spjälad. Som tur var hade jag inte brutit den, bara stuckat den.

-Bea, vad fan har du gjort? sa Anton och skrattade, du är då obotligt klantig.

-Typ blivit tillsammans med Victor, pucko. sa Anna och knuffade till honom. Och han är vampyr, tänkte jag.

-Med foten, men visst säkert det också, sa han.

-Jag stukade foten. Dessa jävla skorna är omöjliga att gå i, sa jag och Victor satte ner mig på en av bänkarna och satte sig bredvid mig.

-Det var ju surt. Vi som tänkte tvinga er att gå på Liseberg imorgon.

-Det fixar sig, det du inte klarar att gå kommer jag bära dig, sa Victor och alla började skratta.

-Jag visst, gör du det. Alla trodde självklart att jag skrattade, men både jag och Victor visste att han skulle bära mig till månen om det behövdes.

Och det blev så. Vi bestämde att vi skulle åka till Liseberg efter skolan imorgon. Vi slutade ändå vid tolv. Lärarna hade studiedag.

Till och från lektionerna bar Victor mig, trots mina protester.

-Hahahh, Victor, vad är detta. Övar du för imorgon, sa Jakob och det fick alla att skratta.

-Ja, varför inte, hon går intet långt med den foten, svarade han och log. Han har ett speciellt sätt att le på. Det gör honom nästan snyggare än vad han redan är, vilket borde vara omöjligt. Det är nästan overkligt.

( Fortsättning följer. / h)

Jag vet inte hur jag ska skriva detta. Hur förklarar man för någon att man är desperat beroende och fullkommligt ohjälpligt kär i en vampyr, när man inte ens vet hur man ska förklara det för sig själv? Ett blodsugande monster, en mördare.

Efter skolan gick jag och Victor hem till honom. Han bor faktiskt ganska nära mig. I den sura gamla tantens hus, nära ån. Jag har aldrig tänkt på det förr men det är väldigt vackert där. Man hör ån brusa, och mitt emellan en åker och skogen ligger Victors gulbruna tegelhus.

När vi kom in i hans rum var det något som inte stämde, men jag förstod inte riktigt vad det var. I ena hörnet stod ett stort, svart piano. På ena väggen hängde en lila och en svart gitarr. Under dem stod en stor, röd soffa. På andra sidan rummet stod en stor hylla som var helt full av skivor och böcker.

-Bea, sätt dig, sa han och log. Jag gjorde som han sa och kröp upp i ena hörnet av soffan.

-Öhm, du, jag, vi borde inte vara kompisar. Det är inte säkert för dig, inte än. Fast jag klarar inte av att vara ifrån dig, jag har försökt, länge! sa han och hans blick flackade nervöst runt i rummet. Så fastnade hans blick på gitarrerna.

-Kan du spela? sa jag för att byta samtalsämne.

-Öhm, ja, jag försöker lära mig, sa han och log tacksamt. Vill du höra?

-Okej, spela vad du vill, jag tycker om att bli överraskad.

Han mumlade något, tog ner gitarren och frågade om jag tycker om Lars Winnerbäck.

-Ja, jag älskar honom, hur visste du det? Har jag sagt det?

-Hahah, nej, sa han och började spela "Hon kommer från främmande vidder". Låten är jättebra och hans röst gav mig rysningar. Jag tror aldrig jag hört någon sjunga så bra.

-Victor, hur visste du att det är min favoritlåt? Har jag sagt det med. Eller nej, det andra hade jag inte sagt.

-Hahhah, nej, men på något sätt passar du in på den låten, du är inte som någon jag träffat tidigare.

-Du är jätteduktig, sa jag och rörde vid hans kind. Och utan att veta hur det gick till var våra läppar mot varandras. Ganska snabbt ryggade han tillbaka.

-Bea, det var en av sakerna jag ville säga. För din egen säkerhet kan vi inte vara tillsammans, inte nu.

-Men..

-Bea, sen. Det andra jag ville säga är, tror du på spöken, vampyrer och liknande?

-Eh, jag vet inte. Varför är det farligt för mig om vi är tillsammans, tillhör du någon sekt eller liknande? sa jag och försökte skämta bort alltihop. Det gjorde allt bara värre.

-Bea, snälla var seriös. Om någonsing händer dig är det mitt fel. Jag har haft nästan hundra år på mig att lära mig kontrollera behovet av blod, sa han och hans guldbruna ögon mörknade och blev nästan svarta.

-Victor, vad pratar du om?

-Har inte du märkt skillnader mellan mig och alla andra?

-Jo, sa jag tyst. Det hade jag ju, han äter aldrig, är otroligt stark, och hans hud är blek och kall.

-Det får inte komma ut, folk tror  ju inte att vi finns. Och det hade blivit konstigt om de helt plötsligt fick reda på att finns.

-Så det du försöker säga är att du är en vampyr, och att du skulle kunna döda mig vilken sekund som helst? sa jag och nu var jag rädd.

-Nej, jag skulle inte kunna döda dig. Inte så lätt iallafall. Jag har ju lärt mig att hålla mig borta från människoblod, jag vill inte vara en mördare. Nu började hans ögon få tillbaka sin naturliga färg vilket gjorde mig lungare igen.

-Det andra då, varför lever jag? Hur kan någon på skolan leva? För Therese och Rebecka, de är väl också vampyrer? sa jag.

-Du lever därför att ingen i min familj vill vara monster. Så i den mån det går så dricker vi inte människoblod.

-Hahah, ni är ju som The Cullens. Bra försök Baby, sa jag och skrattade. Du glittrar i solen också, eller hur.

-Bea, skämta inte. Och glittrar, nej, men någonting i närheten. Vill du se? sa han och reste sig, och gick mot balkongen, öppnade dörren och gick ut, drogg av t-shirten och lutade ansiktet mot solen. På något sätt löstes konturerna upp. Han såg ut som rinnande, glittrande vatten. Som målad i akvarell. Så stod jag där och såg ut som ett fån med munnen öppen. Komiskt nog var det enda som dök upp i mitt huvud samma sak som Bella Swan säger.

-You are beautiful. Förresten varför gör du detta. Är dina föräldrar också som du?

-Bea, det tar jag någon annan gång. Du borde nog gå hem, jag följer dig.

Väl utanför mitt hus pratade nåhon av oss igen.

-Även om du kanske dödar mig, så tar jag den chansen, det är väl ändå mitt val, sa jag och kysste honom.

-Okej, ja, det måste vi. Jag skulle inte klara mig annars, sa han och kysste mig igen, och försvann sedan.

Jag vet inte om jag börjar bli galen. Men så är det.

I helgen har det varit filmkväll hos Hannah. Alla i gänget var där, och Victor. Jag bjöd in honom i fredags när vi gick hem. Jag tror att jag börjar tycka om honom. Fast det vågar jag inte säga till någon, inte för Anna, eller Victor. Jag är inte helt säker själv. På något sätt är jag nästan lite rädd för honom. Nej inte rädd, jag tycker jättemycket om honom. Det är det som är så skrämmande. Jag har liksom aldrig varit kär på riktigt. Och jag vet inte om jag vill bli kär. Att bli beroende av någon känns jätteläskigt, fast ändå helt underbart.

Filmkvällen var jättemysig. Vi hade  bakat och hyrt film. Det blev två filmkvällsklassiker, Love Actually och Kingdom of Heaven. Tidigt på morgonen när jag vaknade låg ett brev bredvid mig och Victor var borta.

"Bea. Förlåt att jag var tvungen att gå, Mamma ringde.

Förresten, du är otroligt vacker när du sover.

När du kommer hem, skulle du kunna ringa mig, eller komma över. Det är något jag måste berätta" Victor

När jag ringde bestämde vi att jag ska komma hem till honom efter skolan imorgon.